Sköterskans varma leende räcker lika länge som tillgångarna på ditt konto.

Alla människor styrs av längtan efter liv. Nyfött liv kan bara utvecklas i tillåtande omgivning. Barn som omges med mycket regler, och har föräldrar som inte ser, bekräftar och uppmuntrar det unika i sitt barn, blir fyllda av frustration och rädsla. Här finner hat sin näring.

I borgerliga hem har man av tradition haft mer bestämda regler och framtidsplaner för sina barn. Man har kallat det uppfostran. Eller god uppfostran, om tvånget varit mer uttalat.

Som vuxen bär borgaren inom sig ett hat mot allt tvingande han/hon upplevt som barn. Vad som faktiskt skedde är dock bortträngt. Kvar finns känslan av ofrihet, instängdhet och raseri. Äntligen vuxen och stark vaknar kravet på hämnd. Någon måste bära skulden? Var finns de skyldiga?

Att utmana den egna barndomen skulle göra alldeles för ont. Något måste hittas som kan påminna om den. Vad kan det vara? Jo, det är förstås blandekonomin med sina unkna och frihetsbegränsande folkhemsidéer som bär skulden. Socialdemokrater är det som låser in och förnekar det fria i människan. En idéologi, som vill minska och till sist helt ta bort värdeskillnader mellan människor, är värd förakt och hat. För vad händer om klyftorna minskar mellan fattig och rik, mellan svag och stark? Vad händer då djupt inne i människan?

Det som skulle hända är att borgaren kom i kontakt med sin egen utsatthet som barn. Till detta saknar han mod. Istället söker han syndabocken, att bära det som gör för ont. Och syndabockar att kraftfullt jaga ser han överallt i resterna av sossesverige. Att det är sig själv som barn han driver bort förmår han inte se.

Lika lite som borgaren ser att förtrycket en gång fanns i hans eget hem, att det kom från de mäktiga föräldrarna, kan han se att det är de rikaste och mäktigaste som förtrycker honom som vuxen. Han blir lika lydig de penningrika ägarna i världen, som han var lydig pappa och mamma som barn. Och precis som han själv blev föraktad för sin svaghet och tafatthet som liten, föraktar han nu alla svaga och bortkomna i samhället. Men det är sig själv han föraktar.

Och socialdemokratins ombud, som numera själva kommer ur den känslohämmade medelklassen, kan inget sätta emot. De är lika instängda av duktighetskrav och ängslan att säga fel som sina borgerliga motståndare. Därför finns ingen kraft till verkligt motstånd. Man är i djupet av sig själva på samma sida som dem man låtsas bekämpa. Lika sugna på en flykt till makt och pengar som de.

Det är den största tragik att ett jagat samhälle, som alltmer letar skyldiga att straffa och uppfostra, inte inser att själva pengarna skapas av den skuld man försöker undkomma. Det kapitalistiska fundamentet är skuld. Skuld istället för kärlek och liv. När tilliten till människor är helt förstörd då måste alla tvingas till allt genom en ständigt expanderande skuld. Så fungerar skuldekonomierna. Sköterskans varma leende räcker lika länge som tillgångarna på ditt konto. Bara så länge kan du minska hennes skuld.

Politik blir obegriplig utan djupa psykologiska insikter i människonaturen. Utan dem kan man omöjligt förstå vad som är drivkrafter bakom olika skeenden. Emellertid finns det en avgörande skillnad mellan politik och psykologi, och det är att psykologisk insikt bara kan vinnas via smärtsamma återupplevelser, av det som en gång trängts bort. Politik däremot, går ofta ut på att få andra att uppleva den smärta man själv bär, men inte törs vara tillsammans med. När detta är för handen ökar klyftorna mellan människor. Men också rädslan och känslan av att vara förföljd av de oönskade, fattiga och svaga. Det som förföljer borgaren är dock inget annat än det oälskade, hånade och hatade inom honom själv. Utan kontakt med sig själv blir han aldrig hel. Och utan helhet förblir porten till liv stängd. Detta är att leva i verklig fattigdom.

Lämna ett svar