Fascismens främsta kännetecken – Förakt för svaghet.

Fasces betyder spöknippe på latin. Symbolen betyder att många spön (individer), var för sig svaga och ängsliga, blir starka och hårda när de buntas samman (partiet). I praktiken menas att man förenas under en ledare, vars styrka kommer av att tusentals människor blint lyder ledarens idéer och order. En stark vi-känsla och utplånande av individuella drag gör att alla känner sig ett med ledaren (min Ledare) och därmed upplever Ledarens styrka som sin egen. När ett sådant parti blivit tillräckligt stort känner man sig oövervinnerliga. Svaghetens och rädslans absoluta motsats.

Det finns en annan sorts fascism. Den elitistiska fascismen. Plutokratin. Denna är ingen folkrörelse, som tar sin kraft ur massans styrka. Dock finns föraktet för svaghet lika starkt här, plus förakt för massan. Den fattiggjorda massan, som en självutämnd elit genom smart penningmatematik gjort utblottad och skuldsatt. Förloppet pågår för fullt och mitt framför ögonen på alla som orkar se.

Penningeliten bygger inte sin makt på att många människor håller ihop. Istället gäller här att man med enorma penningmängder kan avlöna en likaledes enorm kontrollapparat. Några mycket få kontrollerar de obeväpnade och skuldsatta massorna via kraftigt beväpnade och huvudsakligen idéologilösa privatarméer. Arméer som har ett pris på allt och gör vad som helst om betalningen är den rätta.

Övermänniskor kommer snart att äga hela Jorden och allt vad som är på den. Dessa kraftigt personlighetsstörda  (psykopati och narcissism) individer, saknar det djup som gör en människa levande. Det rör sig om ett i det närmaste framavlat vansinne, där alla verkliga känslor ses som svaghetstecken, sådant som hör den defekta och svaga underklassen till. Dessa värdelösa och ovärdiga. Sådana som jag. Undermänniskor.

Ett problem med oss föraktade är, att vi för lätt tror gott om överheten. Antagligen har vi haft auktoritära föräldrar som vi ändå älskat och litat på allt igenom. Sådan idéalisering av föräldrar och släktingar, kan omedvetet flyttas över till politisk makt och makt byggd på stora rikedomar. Sker detta blir vi lätta offer för verkligt massiv ondska.

Onda krafter växer sig snabbt starka. De allt rikare odlar sitt förakt för oss som inte är det. Vi ses till och med som för många. Vi tär för mycket på deras jords ekologiska förmåga. För att kunna upprätta himmelriket på Jorden skall vi reduceras. Kanske totalt 200 miljoner kan passa. 5 miljoner i eliten och resten tjänstefolk, allt från läkare och advokater ned till trädgårdsmästare och städare.

Den ursprungliga kristendomen, innan den slogs sönder och organiserades i stora kyrkor, bär en helt annan vision. Den lär att vägen till Himmelriket går via kärlek till det svaga och bortstötta. Hos medmänniskan, men framförallt i mig själv. Bara så kan vi bli hela och upptäcka att allt vi söker redan är här. Himmelriket finns inom en själv hela tiden, men kan bara nås av den som helt vågar uppleva och älska sin egen svaghet. Allt handlar om att bli hel. Att älska sig hel är att ta till sig alla delar av sig själv. Särskilt det man avskyr och hatar.

Den som avvisar det svaga, känsliga och smärtsamma inom sig själv når aldrig det verkligt värdefulla. Och varje ny dollarmiljard tar honom bara en bit längre bort. Den rikes hunger växer tillsammans med föraktet för oss fattiga och allt som lever.

Övermänniskor måste avslöjas. Och det är vi som måste göra det. Det svaga måste älskas. Och det är vi som måste göra det.

Lämna ett svar