Arkiv för mars, 2010

På frukten känner vi trädet.

onsdag, 31 mars, 2010

De rika lär oss att brist formar styrka, att solidaritet bryter ned. Tack vare bristen blommar kraften hos de fattiggjorda. Bristen föder nytänkande och leder till innovation. Till exempel är det bara de av brist verkligt desperata människorna, som upptäcker det geniala i att sänka sina egna löner för att få jobba längre, utan någon som helst reglering av arbetstiden. Slut på utanförskap. Alltid stand by. Sådana snilleblixtar uppstår helt enkelt inte hos ett folk, som värdesätter sig själva högre än förmånen att få slita ut sig för andras rikedom. Man måste därför beundra de hjärnstormar som virvlat runt i de nyliberala tankesmedjorna och röjt väg för dessa epokgörande insikter. Länge leve Milton Friedman  och det falska nobelpris i ekonomi han så förtjänstfullt ärades av lydriket Sverige.

Man kan också se det så här…

När det är trångt och maten tar slut börjar råttorna äta på varandra. Många gånger i full skala upprepade försök på människor, visar samma beteende.

Sedan en tid har vi regeringar i Sverige som antingen är blinda eller cyniska. De blinda är naiva kul-att-vara-med-och-bestämma-socialister som inte vågar se hur ondskan ser ut. De cyniska genomför en utdragen men allt snabbare statskupp efter design made in USA. Valda av folket går man tjänstvilligt de verkliga härskarnas ärenden. Man bjuder ut sig själva och nationen till de omätbart rika bankfamiljerna och deras multinationella koncerner.  Till dem hos vilka de enskilda länderna snart har så stora skulder, att allt gemensamägt måste överlämnas. Maktskiftet sker helt öppet medan de likgiltigt åser hur råttorna – så lågt står vi i deras ögon – hetsas att äta på varandra. Är detta vad vi vill?

Vägen till makt går via brist. Brist och totalt människoförakt. Och bristen växer till i Sverige. Känslan av att inte duga eller vara värd något. Vi mäts i samma pengar som allt fler kommer att lida allt större brist på.

Men hallå! Hur kan det finnas brist? Svenska folket har aldrig varit så produktivt som nu. Svaret är komplicerat men kan sammanfattas så här: Bristen finns på grund av räntan på ett ständigt växande skuldberg och på grund av att nationen skänkt bort kontrollen över hur pengar skapas. Illusionen om folkets politisk makt, via en riksdag och regering utan styrning över pengarna, är inget annat än en löjlig kuliss.

Sanningen är att pengarna leder till makten. Ju fattigare folk och ju rikare elit desto mer maktlöshet hos oss som växer i antal. Och bristen på pengar jagar fram råttan i oss. Vem är det som tar pengarna? Vem kan vi ge oss på? Det måste vara någon svagare. Annars kanske vi själva blir uppätna. De rika som berikar sig på vår brist vågar vi inte ens se åt. Planen är att vi ska ge oss på varandra istället för på dem som rövar liv för att stilla sin perverterade kärlekshunger. Allt drivs av rädsla och brist. I ondskans tassemarker.

Mönstret känns lätt igen. Man hetsar de näst fattigaste mot de allra fattigaste. I morgon hör dessa de näst fattigaste också till de fattigaste. Då är det dags för en ny omgång näst fattigaste att ställas mot de fattigaste. Och så kommer det att fortsätta tills några få regerar över hela folk av livegna. I de frias land – USA – närmar sig snabbt en ny sorts feodalism. En procent äger landet. Om några år är det en promille. Vill du vara ägd? Eller tror du att du kommer att höra till ägarna? Glöm det. Vi är alla  flera generationer för sent ute.

Sverige regeras av människor som saknar all medkänsla med dig och mig. Människor som fjäskar för pengar och föraktar oss som drabbas. De får aldrig nog i sin hunger efter makt och rikedom. Vi måste våga se vad som sker. Det är på frukten man känner trädet.

Dom är jättesnälla! – 9/11 i Bjästa.

lördag, 27 mars, 2010

Om en trevlig och snygg pojke utan förvarning kan rycka in en flicka på skoltoaletten och våldta henne, vilken kvinna går då säker? Charmiga män, vältaliga och med utseende för sig, är inte det nära nog basen för vårt friliberala samhälle? Företagsledare, bankmän, jurister och läkare. Vad skall vi lita på om vi inte kan lita på dem?

När min dotter Pia var drygt två år, besökte hon och jag Kolmårdens djurpark. Dagens klo blev att vara med när tigrarna fick mat. Ett knappt hundratal människor hade sökte sig ner till utfodringen och man småpratade med varandra i spänd förväntan. Pia satt på mina axlar för att se så bra som möjligt. Om några minuter skulle de komma. Och kom gjorde de – verkligen. Fem hungriga tigrar forcerade fram genom en smal gång med järngaller på sidorna. Dånet påminde om åska. Betongväggar i rummet förstärkte ljudet och man anade explosiv kraft. Djuren slog hårt i de grova gallren. Här fanns målmedveten styrka. Total egocentrering. Noll empati. Och inte ett ljud från oss som såg på. En tiger går en aning för nära en annans mat. Direkt ett vrål som fick nackhåren att resa sig. Ett kort aggressivt rytande och ett blixtsnabbt utfall. Här fanns urkraften. Jag kände skräck. Och det gjorde säkerligen flera med mig. Efter tio sekunder var tigrarna fullt upptagna med att äta. I lugn och ro. Hos oss var dock gastkramningen kvar. Alla höll ännu andan. Då plötsligt, mitt i denna spänning som gick att ta på, ropar min dotter med hög och tydlig barnröst: ”Dom är jättesnälla!”
Alla vänder sig mot henne, samlar sig en sekund och tar in vad de just hört. Sedan brister det. Ett befriande skratt från en lättad skara, som nyss fått en aning om död.

En tvååring har inte en chans att utmana en farlig omgivning. Hon kan inte heller fly. Hon måste klara av att leva mitt i faran, även om döden kan inträffa när som helst. Därför har vi, sedan tusentals år, förnekande som ett av våra mest verksamma  psykologiska försvar. Hungrig tiger blir jättesnäll. Oundviklig ekonomisk härdsmälta finns inte. Små justeringar skall räcka. Män som är i stånd till vilka övergrepp som helst, inklusive massmord på landsmän, görs om till pålitliga och ansvarskännande.

Det finns psykopater, sociopater och svårt narcissistiskt personlighetsstörda människor. Det syns inte utanpå. De är Dr Jekyll och Mr Hyde och de finns i varje skolklass, på varje arbetsplats, på lugna villagatan, i varje hyreshus. De är de bästa karriärklättrarna och når därför de högsta befattningarna. Dr Jekyll sätter vi på piedestal. Men Mr Hyde, han som är den dolda sidan hos dessa mycket störda, är så livsfarlig och skrämmande att vi förnekar att han finns. Ändå finns han. Eller hon.

Genom en bitvis smärtsam process har jag under de senaste fem åren gått den svåra vägen från ett blankt förnekande till fullständig och välgrundad övertygelse. Det jag tänker på är händelserna i USA den 11 september 2001 och därefter. För mig råder efter all vånda ingen som helst tvekan om att delar av landets  styrande elit var delaktig. Hur kunde unga svärmorsdrömmar förvandlas till män som tar lagen i egna händer och förnedrar den författning man svurit all trohet?

Oavsett svaret – här är de nu, verklighetens makthungriga tigermänniskor. Men nu i frihet utan skyddsgaller. Ingenting finns finns mellan dem och oss. Inte ens polisens beskydd. Och de har tusentals tillskyndare runt omkring sig, som slåss för och bedyrar deras oskuld. Precis som i Bjästa. Men den unga våldtäckaren hade inte biljonerna på sin sida. Därför vågar sig Uppdrag Granskning och Debatt och hela det svansviftande mediedrevet fram. När det gäller USA eller Israel eller det korporativa fåtalsväldet då tiger man. Ty man vet så väl att dessa krafter hämnas om de finner det mödan värt. Man anar livsfara. Och man gör som i stockholmssyndromet – lierar sig med makten istället för att avslöja den.

Det som driver Mr Nice och Herr Charm är kärlekshunger. Som barn blev de inte sedda och bejakade som de sammansatta människor de verkligen var. Det var villkorad kärlek som gällde. ”Om du är duktig kan jag älska dig. Annars inte.” Som vuxna kompenserar de kärleksbristen med makt. De klipska tar den genom pengar och samhällspositioner. Andra blir gängledare och grova brottslingar. Nu blir de garanterat sedda. Ingen hade råd att titta bort när Hitler kom till stan. Men var fanns kärleksfyllda föräldraögon? Nej, han blev inte sedd nu heller. Extraordinära prestationer begärdes. Han skulle vara mer än kung. Han måste klara rollen som Gud. Ur detta växte frustrationens raseri. En längtan efter kärlek som hela nationen blev honom skyldig. Makt kunde inte hela den splittrade själen. Han tyckte i sina sista dagar att hela Tyskland hade svikit honom.

Det finns många Hitlers. Makthungriga människor som förnekar och kompenserar sin kärleksbrist. I USA. I Sverige. Och i hela världen. 9/11 kan jämföras med nazisternas nedbrännande av riksdagshuset. De man skyllde på den gången angreps skoningslöst. Samma sak med 9/11. Vi har inget annat val än att se och avslöja. Vi måste övervinna förnekandet. Annars väntar ett slavliknande liv á la 1984. Det är som med Körsbärsdalen och Törnrosdalen. Det gäller att våga se. Att inte vara en liten lort.

Makten över språket

tisdag, 23 mars, 2010

Våra individuella förråd av ord är viktiga. De har avgörande inverkan på hur vi tänker. Makt över språket ger möjlighet att styra människors tankar. Vi tänker i ord och om vi saknar vissa ord, så kommer en del tankar att inte kunna tänkas. Här vill jag visa på ett listigt sätt att förleda tanken genom att man funnit det lämpligt att knyta an till en mycket gammal tysk/svensk dygd.

Sedan gammalt anses det saligare att giva än att taga. Givaren anses förmer än tagaren. Genom en språkförvrängning, som måste ses som ett praktexempel på orwellskt nyspråk, påstås, på fullt allvar att det går att ge bort arbete. Visst går det – tänker du kanske. Om man jobbar gratis åt någon, då ger man ju bort arbete. Så sant, så sant. Men här menas det fullständigt obegripliga, att den som tar emot arbetet anses vara den som ger bort det!

Men hallå! Det måste väl ändå vara så att den som anställer KÖPER arbetskraft. Han ger inte bort något. Gåvor är något man får utan krav på motprestation. Han är en arbetsKÖPARE. Den man köper av är säljaren, som erbjuder leverans av vara eller tjänst. Den som säljer och levererar ger ifrån sig. Den som köper och får leveransen – i detta fall arbete – tar emot.

Arbetaren TAR ingenting. Den som tar ger ingen motprestation. Arbetaren byter sin arbetskraft mot pengar. Ändå kallas han/hon en TAGARE.

Genom att kalla dem som efterfrågar varan arbete för givare, och dem som erbjuder sig att sälja och leverera varan för tagare, har samhället gjort en tydlig värdering av parterna. Arbetaren är nedvärderad på förhand.
Fastän det är arbetaren som ger av sin livstid och sin kropp kallas han/hon för en tagare. Den (onde) tagaren som tar arbetet från den (gode) arbetsgivaren.

Den som någon gång förhandlat vet hur viktigt det är att hela tiden vara medveten om sitt värde och i god balans. Att kalla den som ger för den som tar och den som får för den som ger, är att ta ett skamgrepp på hjärnan.

Jag hoppas att ni är många som delar min åsikt om detta. Att vi inser hur viktiga orden är. Vi måste skapa ett språk, som stämmer med våra egna värderingar.  Ett språk för att kunna föra en vinnande kamp och få slut på de rikas bedrägeri – riktat mot oss!

”Die dummen Schweden”

fredag, 19 mars, 2010

Mordet på Olof Palme beredde vägen för nyliberalismens segertåg i Sverige. Budskapet till alla som stod i vägen kunde inte vara tydligare. Att det var högerkrafter som mördade Palme, tvekar jag inte en sekund på. Samma högerkrafter som allt snabbare dödar allt mänskligt och levande till förmån för det iskalla och stela. Och precis som efter mordet på Gustav III vågar man inte utreda vilka som låg bakom. Till det var allt för många i den ekonomiska maktens centrum inblandade. Sanningen gav upp, inte därför att vi är ”Die dummen Schweden” men för att vi är de skrämda svenskarna. Och rädslan gör det svårt att se. Men jag vet att de som har all anledning att vara livrädda – och även är det – är högermänniskorna. Deras idéologi genomsyras av skräck för det levande. En sjuklig fixering vid kontroll på allt och alla, dödar allt omkring dem. De är folket som inte kan ge ut men bara kan ta in. Freud talade om analfixering. Mentalt förstoppade människor som inte förstår eller står ut med hur ett levande kretslopp fungerar.

Nu som alltid går kyrkan den materiella maktens ärenden. I snart två tusen år har prästerna stått på ägarnas sida. Stenhårda kyrkor är tydliga symboler för oföränderlighet och död. Jesus är vad som skrämmer dem mest av allt. Jesus som inte är en person , utan en kvalitet innerst inne i varje människa. Ordet betyder ungefär: ”Att vara räddar”. Och, som Erich Fromm konstaterar, går en avgörande delning mellan begreppen att ha och att vara. Äga/ha – människorna, med sina perfekta ytor, lever som döda redan i livet. De som verkligen lever är de som kan vara, utan att hålla fast. De som sitter vid makten i Sverige är extrema äga/ha-människor. Om vi inte lämnar dem genom att frigöra jesus inom oss själva, så kommer de att döda livet alldeles. Vänta och se är inget alternativ.

Sköterskans varma leende räcker lika länge som tillgångarna på ditt konto.

fredag, 12 mars, 2010

Alla människor styrs av längtan efter liv. Nyfött liv kan bara utvecklas i tillåtande omgivning. Barn som omges med mycket regler, och har föräldrar som inte ser, bekräftar och uppmuntrar det unika i sitt barn, blir fyllda av frustration och rädsla. Här finner hat sin näring.

I borgerliga hem har man av tradition haft mer bestämda regler och framtidsplaner för sina barn. Man har kallat det uppfostran. Eller god uppfostran, om tvånget varit mer uttalat.

Som vuxen bär borgaren inom sig ett hat mot allt tvingande han/hon upplevt som barn. Vad som faktiskt skedde är dock bortträngt. Kvar finns känslan av ofrihet, instängdhet och raseri. Äntligen vuxen och stark vaknar kravet på hämnd. Någon måste bära skulden? Var finns de skyldiga?

Att utmana den egna barndomen skulle göra alldeles för ont. Något måste hittas som kan påminna om den. Vad kan det vara? Jo, det är förstås blandekonomin med sina unkna och frihetsbegränsande folkhemsidéer som bär skulden. Socialdemokrater är det som låser in och förnekar det fria i människan. En idéologi, som vill minska och till sist helt ta bort värdeskillnader mellan människor, är värd förakt och hat. För vad händer om klyftorna minskar mellan fattig och rik, mellan svag och stark? Vad händer då djupt inne i människan?

Det som skulle hända är att borgaren kom i kontakt med sin egen utsatthet som barn. Till detta saknar han mod. Istället söker han syndabocken, att bära det som gör för ont. Och syndabockar att kraftfullt jaga ser han överallt i resterna av sossesverige. Att det är sig själv som barn han driver bort förmår han inte se.

Lika lite som borgaren ser att förtrycket en gång fanns i hans eget hem, att det kom från de mäktiga föräldrarna, kan han se att det är de rikaste och mäktigaste som förtrycker honom som vuxen. Han blir lika lydig de penningrika ägarna i världen, som han var lydig pappa och mamma som barn. Och precis som han själv blev föraktad för sin svaghet och tafatthet som liten, föraktar han nu alla svaga och bortkomna i samhället. Men det är sig själv han föraktar.

Och socialdemokratins ombud, som numera själva kommer ur den känslohämmade medelklassen, kan inget sätta emot. De är lika instängda av duktighetskrav och ängslan att säga fel som sina borgerliga motståndare. Därför finns ingen kraft till verkligt motstånd. Man är i djupet av sig själva på samma sida som dem man låtsas bekämpa. Lika sugna på en flykt till makt och pengar som de.

Det är den största tragik att ett jagat samhälle, som alltmer letar skyldiga att straffa och uppfostra, inte inser att själva pengarna skapas av den skuld man försöker undkomma. Det kapitalistiska fundamentet är skuld. Skuld istället för kärlek och liv. När tilliten till människor är helt förstörd då måste alla tvingas till allt genom en ständigt expanderande skuld. Så fungerar skuldekonomierna. Sköterskans varma leende räcker lika länge som tillgångarna på ditt konto. Bara så länge kan du minska hennes skuld.

Politik blir obegriplig utan djupa psykologiska insikter i människonaturen. Utan dem kan man omöjligt förstå vad som är drivkrafter bakom olika skeenden. Emellertid finns det en avgörande skillnad mellan politik och psykologi, och det är att psykologisk insikt bara kan vinnas via smärtsamma återupplevelser, av det som en gång trängts bort. Politik däremot, går ofta ut på att få andra att uppleva den smärta man själv bär, men inte törs vara tillsammans med. När detta är för handen ökar klyftorna mellan människor. Men också rädslan och känslan av att vara förföljd av de oönskade, fattiga och svaga. Det som förföljer borgaren är dock inget annat än det oälskade, hånade och hatade inom honom själv. Utan kontakt med sig själv blir han aldrig hel. Och utan helhet förblir porten till liv stängd. Detta är att leva i verklig fattigdom.

Fascismens främsta kännetecken – Förakt för svaghet.

fredag, 5 mars, 2010

Fasces betyder spöknippe på latin. Symbolen betyder att många spön (individer), var för sig svaga och ängsliga, blir starka och hårda när de buntas samman (partiet). I praktiken menas att man förenas under en ledare, vars styrka kommer av att tusentals människor blint lyder ledarens idéer och order. En stark vi-känsla och utplånande av individuella drag gör att alla känner sig ett med ledaren (min Ledare) och därmed upplever Ledarens styrka som sin egen. När ett sådant parti blivit tillräckligt stort känner man sig oövervinnerliga. Svaghetens och rädslans absoluta motsats.

Det finns en annan sorts fascism. Den elitistiska fascismen. Plutokratin. Denna är ingen folkrörelse, som tar sin kraft ur massans styrka. Dock finns föraktet för svaghet lika starkt här, plus förakt för massan. Den fattiggjorda massan, som en självutämnd elit genom smart penningmatematik gjort utblottad och skuldsatt. Förloppet pågår för fullt och mitt framför ögonen på alla som orkar se.

Penningeliten bygger inte sin makt på att många människor håller ihop. Istället gäller här att man med enorma penningmängder kan avlöna en likaledes enorm kontrollapparat. Några mycket få kontrollerar de obeväpnade och skuldsatta massorna via kraftigt beväpnade och huvudsakligen idéologilösa privatarméer. Arméer som har ett pris på allt och gör vad som helst om betalningen är den rätta.

Övermänniskor kommer snart att äga hela Jorden och allt vad som är på den. Dessa kraftigt personlighetsstörda  (psykopati och narcissism) individer, saknar det djup som gör en människa levande. Det rör sig om ett i det närmaste framavlat vansinne, där alla verkliga känslor ses som svaghetstecken, sådant som hör den defekta och svaga underklassen till. Dessa värdelösa och ovärdiga. Sådana som jag. Undermänniskor.

Ett problem med oss föraktade är, att vi för lätt tror gott om överheten. Antagligen har vi haft auktoritära föräldrar som vi ändå älskat och litat på allt igenom. Sådan idéalisering av föräldrar och släktingar, kan omedvetet flyttas över till politisk makt och makt byggd på stora rikedomar. Sker detta blir vi lätta offer för verkligt massiv ondska.

Onda krafter växer sig snabbt starka. De allt rikare odlar sitt förakt för oss som inte är det. Vi ses till och med som för många. Vi tär för mycket på deras jords ekologiska förmåga. För att kunna upprätta himmelriket på Jorden skall vi reduceras. Kanske totalt 200 miljoner kan passa. 5 miljoner i eliten och resten tjänstefolk, allt från läkare och advokater ned till trädgårdsmästare och städare.

Den ursprungliga kristendomen, innan den slogs sönder och organiserades i stora kyrkor, bär en helt annan vision. Den lär att vägen till Himmelriket går via kärlek till det svaga och bortstötta. Hos medmänniskan, men framförallt i mig själv. Bara så kan vi bli hela och upptäcka att allt vi söker redan är här. Himmelriket finns inom en själv hela tiden, men kan bara nås av den som helt vågar uppleva och älska sin egen svaghet. Allt handlar om att bli hel. Att älska sig hel är att ta till sig alla delar av sig själv. Särskilt det man avskyr och hatar.

Den som avvisar det svaga, känsliga och smärtsamma inom sig själv når aldrig det verkligt värdefulla. Och varje ny dollarmiljard tar honom bara en bit längre bort. Den rikes hunger växer tillsammans med föraktet för oss fattiga och allt som lever.

Övermänniskor måste avslöjas. Och det är vi som måste göra det. Det svaga måste älskas. Och det är vi som måste göra det.

Pax Romana är Frihetens död

tisdag, 2 mars, 2010

Pengar är makt! Och makt betyder – makt över människor. Ju mer pengar desto fler får man att göra som man vill. Alltså – man lyder mig. All makt handlar om lydnad. Frihet och lydnad går inte ihop. Jesus uppmanade den rike mannen att göra sig av med alla sina pengar. Sedan kunde han få evigt liv. Det vill säga bli ett med det levande. Att vara både penningrik och levande går alltså inte ihop.
Det går inte att dela med den man har makt över. Inte heller fred är möjlig, så länge någon har makt över någon annan. Frihet är bara möjlig tillsammans med andra fria individer. Fria människor kan inte bära mörker inombords, som man inte vågar vara i. Sådana mörker styr individen och en styrd individ är inte fri. Individer rädda för sitt eget inre försöker styra andra, så att dessa skall fås att bära rädslan åt en, och man själv skall kunna känna sig ledig och fri. Filmerna om Helan och Halvan är studier i denna mekanism. Den penningkramande eliten är lika löjeväckande som Helan och vi andra lika patetiskt vanmäktiga som Halvan. Så här behöver det inte vara.
Kärlek föder liv. Ägande föder kontroll. Kontroll och frihet går inte ihop. Ägande går varken ihop med kärlek eller frihet. Att bara vara öppnar till en inre källa, som förblir stängd hos den som äger och kontrollerar. Detta är den stora hemligheten. Varats hemlighet. Den hemlighet Jesus hela tiden talade om, men som vi – fixerade vid ägandet – har svårt att öppna oss för.
Alla Jordens stater länsas nu snabbt på sina resurser. Tekniken är rå och effektiv. Skuldsättning och reparation med ännu mera skuldsättning. Snart är hela Jorden pantförskriven. Då – när ingen ytterligare kreditexpansion är möjlig – förfaller panten till dem som äger skulden. Då får vi se vem som hela tiden stod bakom gardinen. Då har de valda ombuden gjort sitt och behöver inte springa ärenden längre. Kanske får man var sitt gods i Sörmland och blir Konungens befallningsman.
Paradigmskifte innebär övergång till en annan dimension, i vilken problem, som synes olösliga i denna, plötsligt framstår som enkla och självklara. Det hemska med sådana skiften är att de förutsätter ett språng in i det okända. De svar frågorna får är av den natur att de inte kan förstås innan man är där. Det är därför det handlar om tro och inte om vetande. Det är bara här det inte går att veta. Där är det så självklart att inte ens frågan är intressant. Evolutionen har inte på något sätt gjort halt i och med människan. Personligen tror jag att nästa steg är en medveten planet. Alltså att Jorden är en person i Universum. Det sker redan. Vi behöver inte göra annat än öppna upp och ta in. Den inre tomhet, som så många försöker fylla med tusen olika metoder, fyller sig själv. Inifrån. Allt är redan här. Ge bort och du skall få. Överlämna hela dig själv, till något som väntar allra längst in, och du skall bli ett med allt. Där börjar det verkligt nya. Inte en grotesk kopia av det gamla Romarriket med Pax Romana, som den så kallade eliten drömmer om. Istället visar det sig att Universum är större. Mycket större. Och vi tillsammans är mogna att ta in det.